Vissa saker kan man bara inte ändra på, inte ens påverka lite liksom. Det spelar ingen roll hur mycket man vill eller inte vill. Det händer ändå, det är ändå och inget kan stoppa det. Precis på samma sätt tycker jag att det är mer tankar. Det spelar ingen roll hur lite jag vill tänka så händer det ändå. Det mest förrädiska är nästan att ju mindre man vill tänka på en sak desto svårare tycks det vara att sluta. Just nu har jag väl egentligen inte just det här problemet men det var bara en sak som jag funderade på. Vissa dagar känns det som att det skulle vara skönt att stänga av, hur bra tankarna än är så skulle det vara skönt med lite vila, en paus.
Jag trivs just nu, saker verkar falla på plats av sig själv. Kanske just för att jag inte anstränger mig så mycket. Jag gör det jag ska, jobbar. Jag gör det jag vill, dansar och syr. Jag gör det jag måste, vilar och ger mig själv andrum. Mycket mer än så tycker jag inte att jag kan begära av mig själv. Nog för att det är rätt diffust det där med att ge sig själv andrum. Vissa dagar är det att stirra i taket, ofta i oändliga timmar. Vissa dagar är det att ligga i en soffa och skratta med en vän. Vissa dagar är det kloka om ändå hårda ord över en chai.

Allt som oftast är det det enkla, otvungna, rogivande umgänget med någon som inte begär något av dig alls. Som låter dig falla isär om det behövs, skratta när det behöva och bara vara. Tysta. Att känna att ingenting är jobbigt, känna att jag skulle kunna göra nästan vad som helst för denna person utan att det vore en ansträngning. Vänskap, no strings attached. What. So. Ever.