Tänk att samma tanke, samma känsla, samma ord har funnits hos mig i snart en vecka. Att den där lilla ryckningen i hjärtat som plötsligt känns lite tyngre har återkommit. En känsla inte helt olik en rysning men som medför andra konsekvenser, andra tankar. Tankar som inte har funnits förut och som definitivt inte borde finnas nu. Dom borde aldrig finnas. Ändå kan jag inte låta bli att tänka så, hur bra det skulle kunna bli om det skulle fungera. Sällan är en tanke så främmande och samtidigt välkommen som nu. Jag kan inte låta bli att ställa mig själv frågor, låta bli att undra och låta bli att hoppas även om det är högst otroligt att det skulle gå mer än en meter i min riktning. Kanske är det dumt att riskera något, dumt att chansa. Kanske är det precis vad mitt hjärta behöver och vad jag letat. Kanske kan en tanke ändra mer än jag tror och kanske är jag inte helt fel ute. Det får tiden utvisa.