Tänk att samma tanke, samma känsla, samma ord har funnits hos mig i snart en vecka. Att den där lilla ryckningen i hjärtat som plötsligt känns lite tyngre har återkommit. En känsla inte helt olik en rysning men som medför andra konsekvenser, andra tankar. Tankar som inte har funnits förut och som definitivt inte borde finnas nu. Dom borde aldrig finnas. Ändå kan jag inte låta bli att tänka så, hur bra det skulle kunna bli om det skulle fungera. Sällan är en tanke så främmande och samtidigt välkommen som nu. Jag kan inte låta bli att ställa mig själv frågor, låta bli att undra och låta bli att hoppas även om det är högst otroligt att det skulle gå mer än en meter i min riktning. Kanske är det dumt att riskera något, dumt att chansa. Kanske är det precis vad mitt hjärta behöver och vad jag letat. Kanske kan en tanke ändra mer än jag tror och kanske är jag inte helt fel ute. Det får tiden utvisa.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var länge sedan nu. Rent känslomässigt känns det som minst en evighet, kanske två. Mest tror jag att det är för alla tankar och känslor jag håller tillbaka. Orden som aldrig får bli just det, ord. Har så många meningar som redan är formulerade oc...

Ja just nu är jag nog det. Det verkar visserligen stämma in för det mesta, men extra mycket just nu. Har svårt att sortera information, svårt att placera saker. Känner mig rastlös i mitt tänkande och stressar fram avslut som aldrig hade funnits annar...

Then, she began to breathe, and live. And every moment took her to a place where goodbyes were hard to come by. She was in love, but not in love with someone or something, she was in love with her life. And for the first time, in a long time, everyth...

Ja kanske är det verkligen så. Att man (läs jag) väntar på att något ska hända som aldrig sker. Och att jag glömmer mina principer och sopar dem under mattan för mina drömmar. Så länge jag får det jag alltid har drömt om så spelar priset ingen roll. ...

Hej. Det var länge sedan nu. Har varit i en feberdimma som inte har tillåtit mig att varken tänka eller skriva. Har levt i en bubbla av självömkan som inte riktigt klär mig. Men nu är jag tillbaka och åter finns det hopp om morgondagen.Märkligt hur m...