Vissa saker kan man bara inte ändra på, inte ens påverka lite liksom. Det spelar ingen roll hur mycket man vill eller inte vill. Det händer ändå, det är ändå och inget kan stoppa det. Precis på samma sätt tycker jag att det är mer tankar. Det spelar ingen roll hur lite jag vill tänka så händer det ändå. Det mest förrädiska är nästan att ju mindre man vill tänka på en sak desto svårare tycks det vara att sluta. Just nu har jag väl egentligen inte just det här problemet men det var bara en sak som jag funderade på. Vissa dagar känns det som att det skulle vara skönt att stänga av, hur bra tankarna än är så skulle det vara skönt med lite vila, en paus.
Jag trivs just nu, saker verkar falla på plats av sig själv. Kanske just för att jag inte anstränger mig så mycket. Jag gör det jag ska, jobbar. Jag gör det jag vill, dansar och syr. Jag gör det jag måste, vilar och ger mig själv andrum. Mycket mer än så tycker jag inte att jag kan begära av mig själv. Nog för att det är rätt diffust det där med att ge sig själv andrum. Vissa dagar är det att stirra i taket, ofta i oändliga timmar. Vissa dagar är det att ligga i en soffa och skratta med en vän. Vissa dagar är det kloka om ändå hårda ord över en chai.

Allt som oftast är det det enkla, otvungna, rogivande umgänget med någon som inte begär något av dig alls. Som låter dig falla isär om det behövs, skratta när det behöva och bara vara. Tysta. Att känna att ingenting är jobbigt, känna att jag skulle kunna göra nästan vad som helst för denna person utan att det vore en ansträngning. Vänskap, no strings attached. What. So. Ever.

Märkligt egentligen hur olika det kan vara. Vissa dagar vill man bara att tiden ska gå, så fort som möjligt och andra dagar önskar man att tiden stod stilla. Att dagen aldrig någonsin skulle ta slut. Egentligen verkar inte vad jag ville komma fram till utan det var väl mest en fundering som dök upp såhär på förmiddagen. Och trots allt så är det väl precis så jag har tänkt med bloggen. Att det ska vara någon form av utlopp för alla de tankar som jag inte orkar med längre. Eller inte alla, för då skulle ni bli mörkrädda. Och jag med! Tänk så många tankar jag har som jag aldrig någonsin skulle vilja sätta ord på.

Lång dag, på flera sätt. Eller som vanligt så har väl ingen dag fler timmar än någon annan men ibland känns det verklige som tusen extratimmar som man bara får på köpet utan att be om det. Trots det så har dagen varit fin. Om än långsam så fin. Kommer allt som oftast på mig själv med att önska saker som kanske egentligen varken är rimliga eller det jag vill ha. Kan ändå inte alltid slå bort tanken. Det skulle kanske kunna vara bra ändå, fast den där logiken gör sig påminnd och slår mig på fingrarna. Kanske borde jag sluta drömma så mycket och leva mer i verkligheten, kanske är drömmarna precis vad jag behöver. Återigen känns budskapet tvetydigt. Jag har nog egentligen aldrig tänkt så mycket som jag gör nu. Tänkt, funderat och analyserat. Både på gott och ont, för visst lär jag känna mig själv på ett sätt som jag inte gjort förut. Visst tycks jag veta ganska tydligt vad jag vill när det väl kommer till kritan och det är väl egentligen det som räknas? Jag har ett svar, har gjort mitt val. Sen hur jag kom dit känns inte alltid som det viktigaste.

Nog skulle jag kunna slå ner på mig själv och önska att alla dessa timmar av funderingar, önskningar, drömmar och tvivel var betydligt färre. Samtidigt ser jag inte någon anledning. Det är väl bara sån jag är helt enkelt. Och när allt kommer omkring så gillar jag mig själv, sen kan resten få vara om det är så.

Funderar ofta på om benen skulle bära mig länge nog. Hur långt man skulle hinna komma innan det brast. Innan jag skulle snubbla och få skrapsår. Inte sånna där som man fick när man var liten, sommarknän, utan djupa och fulla med grus. Kan förnimma känslan, hur det skulle svida och bränna. Sådär så man aldrig tror att det ska gå över. Nog har jag snubblat förut. Nog har jag ärr som påminnelse och visst kan jag ibland dra fingrarna över dem och minnas exakt hur det kändes.
Ändå vill jag springa, så fort att lungorna vill sprängas, så fort att fötterna knappt hinner nudda marken innan jag tar nästa steg. Nästa steg i en annan riktning, i samma riktning. Eller kanske bara runt i en ring.

Kan inte låta bli att fråga mig själv om det leder någon stans. Om stegen är meningslösa och bara leder mig tillbaka eller om det faktiskt finns en ljusning. Jag vill tro det. Jag vill tror att mina tidigare rundor, bra som dåliga, har lärt mig något. Har fått mig att veta mer om mig själv. Kanske har jag rätt. Kanske har jag fel. Endast tiden kan visa mig.

Vilken obeskrivbar frihet. Helt olikt något jag känt innan. Att få vara sig egen person och rå över sig själv. 

Åter till verkligheten så är väl problematiken den samma, varken mer eller mindre jobbig. En ständig klump likt en blykula i hjärtat. En tyngd som gör mig trygg. Som tillåter mig att andas fritt, vara fri. Hur det än må bli så har jag alltid friheten. Alltid minnet av den otvungna blicken. Alltid leendet.

Denna dag, en fantastisk dag. Jag upplever den lite som dagen då jag återtog min frihet. Inte för att jag på något vis varit fysiskt låst förut men livet har ändå präglats av en känsla att jag inte kan. Jag har länge kämpat med att förändra detta, förändra mig och förändra mitt tankesätt. Inte nått fram men varit långt ifrån hopplös. 

Så nådde jag då äntligen fram och helt ärligt så vill jag bara le och klappa mig själv på axeln. Bra jobb. 

Funderar länge och väl på känslan jag talat om tidigare. Har försökt intala mig själv att den inte finns. Att det bara är inbillning. Dagen går och det är lugnt, harmoniskt och viljan är inte starkare än vanligt. Så kommer ett ord. Det kniper till i hjärtat. Ett leénde och klumpen är större en någonsin. Skit,

Tänk om tanken styrde allt, oaktat hjärtats åsikter och slag. Tänk om livet var annat, om du ville som jag. 

Tänk att samma tanke, samma känsla, samma ord har funnits hos mig i snart en vecka. Att den där lilla ryckningen i hjärtat som plötsligt känns lite tyngre har återkommit. En känsla inte helt olik en rysning men som medför andra konsekvenser, andra tankar. Tankar som inte har funnits förut och som definitivt inte borde finnas nu. Dom borde aldrig finnas. Ändå kan jag inte låta bli att tänka så, hur bra det skulle kunna bli om det skulle fungera. Sällan är en tanke så främmande och samtidigt välkommen som nu. Jag kan inte låta bli att ställa mig själv frågor, låta bli att undra och låta bli att hoppas även om det är högst otroligt att det skulle gå mer än en meter i min riktning. Kanske är det dumt att riskera något, dumt att chansa. Kanske är det precis vad mitt hjärta behöver och vad jag letat. Kanske kan en tanke ändra mer än jag tror och kanske är jag inte helt fel ute. Det får tiden utvisa.