lifeofhearts

Senaste inläggen

Av Come what may. - 10 november 2014 21:01

Det var länge sedan nu. Rent känslomässigt känns det som minst en evighet, kanske två. Mest tror jag att det är för alla tankar och känslor jag håller tillbaka. Orden som aldrig får bli just det, ord. Har så många meningar som redan är formulerade och som vill ut men jag biter mig i tungan. Skulle vid det här laget kunna ha en hel monolog men vet att det i sammanhanget saknar betydelse. Här är det jag som måste backa, hålla tyst och låtsas som att inget förändrats. Ändå hoppas jag någonstans på en konfrontation så allt fick komma ut. Önskar att jag kunde få släppa besvikelsen och bara ha allt sagt.

Vet dock inte hur konstruktivt och pedagogiskt det skulle vara. Kan nog inte komma med några "tips och råd" utan är med sugen på att kapa vid fotknölarna. För så dumt är det. 


Jag ber om ursäkt för att jag kräks ut massa tankar som helt saknar historia, sammanhang och fortsättning. Jag har inte mer att bjuda på i ämnet än detta. Just därför är det så skönt att låta några tankar, om än små i jämförelse, få bli till meningar. Svart på vitt. 


För övrigt käner jag mig lite velig. Har svårt att stanna upp, pausa. Svårt att backa och se mig själv. Och när jag mot förmodan gör det så kryper det i hela kroppen. Samtidigt tycker jag att det är snålt med ork vilket gör att jag mest bara jobbar och gör det som måstes. Resten av tiden är kroppen för trött för att orka med hjärnan. Rastlösheten äter upp mig sakta men säkert. 


Inser att alla mina inlägg leder till samma sak. Att jag inte vet, att jag inte litar på min känsla. Tycker att det är ganska konstigt. Jag ser ändå mig själv som en person med ganska bra självkänsla och självkännedom. Absolut inte naiv men kanske lite för drömmande. Jag kan lite om mycket och mycket om det jag tycker är intressant. Jag vet precis, och då menar jag fan precis, hur jag fungerar. Jag vet när det inte är bra, när det är dagst att göra om. Jag vet när jag hittat något som jag vill ha kvar i livet. Jag försöker att vårda mina relationer och jag värdesätter tid mer än pengar. Inget är så mycket värt som ett löfte och ärlighet varar längst. 

Så varför litar jag inte på mig själv när jag vill begära att andra ska göra det? Jag vet att man kan lita på mig, att jag ställer upp och att jag sällan säger nej. Mest för att jag inte vill säga nej, jag älskar att hjälpa till och för det mesta är det väldigt roligt. Ibland för att jag inte kan säga nej men då får jag stå mitt kast. Hur kan det då vara så svårt att lita på sina egna tankar? 


Av Come what may. - 14 oktober 2014 00:13

Ja just nu är jag nog det. Det verkar visserligen stämma in för det mesta, men extra mycket just nu. Har svårt att sortera information, svårt att placera saker. Känner mig rastlös i mitt tänkande och stressar fram avslut som aldrig hade funnits annars. Det finns en hel del saker som brukar kunna få mig tillbaka i balans för en stund om inte annat. Det verkar inte som att det funkar just nu. Har inte läst en bok på jag vet inte hur länge, har inte haft ro att ta till mig. Kanske egentligen inte har tyckt att jag förtjänar det just nu. Försöker lyssna på en bok men har för mycket tankar. Dansar men tänker ändå, syr men tappar fokus. Tankarna är sällan otrevliga utan ganska välkomna men ibland blir det bara för mycket. Just nu är det för mycket. Ska bli skönt att jobba, har varit hemma för mycket den senaste tiden.
Saknar C, på tok för mycket. Känner mig liksom hel när hon är här och nu var det länge sedan. Vill visa henne allt nytt, allt kul. Skulle ge henne hela världen om jag kunde. Jag önskar att jag kunde det, att jag kunde ge henne allt hon behöver, allt hon vill ha.

Om du läser det här så vet att jag älskar dig. Vet att jag vill att du ska ha allt. Och framför allt, tveka aldrig att be mig om något du behöver. Jag kommer alltid att finnas här.


Av Come what may. - 9 oktober 2014 18:07

Then, she began to breathe, and live. And every moment took her to a place where goodbyes were hard to come by. She was in love, but not in love with someone or something, she was in love with her life. And for the first time, in a long time, everything was inspiring.

R.M Drake

Jag kommer alltid att vara svag för ord. Fina ord, hårda ord, alla ord. Egentligen hänger det väl inte så mycket på det enskilda ordet som på vilket umgänge det har. Vilka ord som finns före, efter. Vissa ord är totalt underbara som dom är. Helt perfekta i sin ensamhet. Så underbart att läsa, skriva, tänka. Att få tillgång till ord, ett privilegium. Tack.


Av Come what may. - 8 oktober 2014 17:53

Ja kanske är det verkligen så. Att man (läs jag) väntar på att något ska hända som aldrig sker. Och att jag glömmer mina principer och sopar dem under mattan för mina drömmar. Så länge jag får det jag alltid har drömt om så spelar priset ingen roll. Det förstår jag väl att det inte fungerar. Rent logiskt, nu när jag sitter och tänker så vet jag ju precis hur det är. Jag vet varför och jag vet på vilken bekostnad. Men det är svårt, jättesvårt, att inte blir känslomässigt engagerad. Att inte svika mig själv för att få något som, även om jag aldrig någonsin skulle ångra det, skulle gnaga på mig. Finnas där i bakhuvudet och jag skulle ha svikit mig själv.
Eller så kanske jag aldrig skulle vända mig om. Aldrig skulle tänka så. Bara ta hand om och ta till vara på det som fanns runt mig. Vem vet?


Av Come what may. - 6 oktober 2014 10:35

Hej. Det var länge sedan nu. Har varit i en feberdimma som inte har tillåtit
mig att varken tänka eller skriva. Har levt i en bubbla av självömkan som inte riktigt klär mig. Men nu är jag tillbaka och åter finns det hopp om morgondagen.
Märkligt hur man kan gå från någon form av klarhet till att inte veta. Att inte behöva veta. En slags ro har infunnit sig hos mig. Tror att det är en blandning av den underbara hösten som gör det så mycket lättare att andas och en tro om att det löser sig. Allt löser sig. Försöker trivas i denna allt för sällsynta ro men det är svårt. Vet inte hur jag ska vara, vem jag ska vara när det känns okej. Allt känns okej, allt är okej.
Jag är okej.


Av Come what may. - 23 september 2014 23:20

Vissa saker kan man bara inte ändra på, inte ens påverka lite liksom. Det spelar ingen roll hur mycket man vill eller inte vill. Det händer ändå, det är ändå och inget kan stoppa det. Precis på samma sätt tycker jag att det är mer tankar. Det spelar ingen roll hur lite jag vill tänka så händer det ändå. Det mest förrädiska är nästan att ju mindre man vill tänka på en sak desto svårare tycks det vara att sluta. Just nu har jag väl egentligen inte just det här problemet men det var bara en sak som jag funderade på. Vissa dagar känns det som att det skulle vara skönt att stänga av, hur bra tankarna än är så skulle det vara skönt med lite vila, en paus.
Jag trivs just nu, saker verkar falla på plats av sig själv. Kanske just för att jag inte anstränger mig så mycket. Jag gör det jag ska, jobbar. Jag gör det jag vill, dansar och syr. Jag gör det jag måste, vilar och ger mig själv andrum. Mycket mer än så tycker jag inte att jag kan begära av mig själv. Nog för att det är rätt diffust det där med att ge sig själv andrum. Vissa dagar är det att stirra i taket, ofta i oändliga timmar. Vissa dagar är det att ligga i en soffa och skratta med en vän. Vissa dagar är det kloka om ändå hårda ord över en chai.

Allt som oftast är det det enkla, otvungna, rogivande umgänget med någon som inte begär något av dig alls. Som låter dig falla isär om det behövs, skratta när det behöva och bara vara. Tysta. Att känna att ingenting är jobbigt, känna att jag skulle kunna göra nästan vad som helst för denna person utan att det vore en ansträngning. Vänskap, no strings attached. What. So. Ever.


Av Come what may. - 22 september 2014 09:33

Märkligt egentligen hur olika det kan vara. Vissa dagar vill man bara att tiden ska gå, så fort som möjligt och andra dagar önskar man att tiden stod stilla. Att dagen aldrig någonsin skulle ta slut. Egentligen verkar inte vad jag ville komma fram till utan det var väl mest en fundering som dök upp såhär på förmiddagen. Och trots allt så är det väl precis så jag har tänkt med bloggen. Att det ska vara någon form av utlopp för alla de tankar som jag inte orkar med längre. Eller inte alla, för då skulle ni bli mörkrädda. Och jag med! Tänk så många tankar jag har som jag aldrig någonsin skulle vilja sätta ord på.


Av Come what may. - 21 september 2014 20:29

Lång dag, på flera sätt. Eller som vanligt så har väl ingen dag fler timmar än någon annan men ibland känns det verklige som tusen extratimmar som man bara får på köpet utan att be om det. Trots det så har dagen varit fin. Om än långsam så fin. Kommer allt som oftast på mig själv med att önska saker som kanske egentligen varken är rimliga eller det jag vill ha. Kan ändå inte alltid slå bort tanken. Det skulle kanske kunna vara bra ändå, fast den där logiken gör sig påminnd och slår mig på fingrarna. Kanske borde jag sluta drömma så mycket och leva mer i verkligheten, kanske är drömmarna precis vad jag behöver. Återigen känns budskapet tvetydigt. Jag har nog egentligen aldrig tänkt så mycket som jag gör nu. Tänkt, funderat och analyserat. Både på gott och ont, för visst lär jag känna mig själv på ett sätt som jag inte gjort förut. Visst tycks jag veta ganska tydligt vad jag vill när det väl kommer till kritan och det är väl egentligen det som räknas? Jag har ett svar, har gjort mitt val. Sen hur jag kom dit känns inte alltid som det viktigaste.

Nog skulle jag kunna slå ner på mig själv och önska att alla dessa timmar av funderingar, önskningar, drömmar och tvivel var betydligt färre. Samtidigt ser jag inte någon anledning. Det är väl bara sån jag är helt enkelt. Och när allt kommer omkring så gillar jag mig själv, sen kan resten få vara om det är så.


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards