Funderar ofta på om benen skulle bära mig länge nog. Hur långt man skulle hinna komma innan det brast. Innan jag skulle snubbla och få skrapsår. Inte sånna där som man fick när man var liten, sommarknän, utan djupa och fulla med grus. Kan förnimma känslan, hur det skulle svida och bränna. Sådär så man aldrig tror att det ska gå över. Nog har jag snubblat förut. Nog har jag ärr som påminnelse och visst kan jag ibland dra fingrarna över dem och minnas exakt hur det kändes.
Ändå vill jag springa, så fort att lungorna vill sprängas, så fort att fötterna knappt hinner nudda marken innan jag tar nästa steg. Nästa steg i en annan riktning, i samma riktning. Eller kanske bara runt i en ring.

Kan inte låta bli att fråga mig själv om det leder någon stans. Om stegen är meningslösa och bara leder mig tillbaka eller om det faktiskt finns en ljusning. Jag vill tro det. Jag vill tror att mina tidigare rundor, bra som dåliga, har lärt mig något. Har fått mig att veta mer om mig själv. Kanske har jag rätt. Kanske har jag fel. Endast tiden kan visa mig.

Vilken obeskrivbar frihet. Helt olikt något jag känt innan. Att få vara sig egen person och rå över sig själv. 

Åter till verkligheten så är väl problematiken den samma, varken mer eller mindre jobbig. En ständig klump likt en blykula i hjärtat. En tyngd som gör mig trygg. Som tillåter mig att andas fritt, vara fri. Hur det än må bli så har jag alltid friheten. Alltid minnet av den otvungna blicken. Alltid leendet.

Denna dag, en fantastisk dag. Jag upplever den lite som dagen då jag återtog min frihet. Inte för att jag på något vis varit fysiskt låst förut men livet har ändå präglats av en känsla att jag inte kan. Jag har länge kämpat med att förändra detta, förändra mig och förändra mitt tankesätt. Inte nått fram men varit långt ifrån hopplös. 

Så nådde jag då äntligen fram och helt ärligt så vill jag bara le och klappa mig själv på axeln. Bra jobb. 

Funderar länge och väl på känslan jag talat om tidigare. Har försökt intala mig själv att den inte finns. Att det bara är inbillning. Dagen går och det är lugnt, harmoniskt och viljan är inte starkare än vanligt. Så kommer ett ord. Det kniper till i hjärtat. Ett leénde och klumpen är större en någonsin. Skit,

Tänk om tanken styrde allt, oaktat hjärtats åsikter och slag. Tänk om livet var annat, om du ville som jag. 

Tänk att samma tanke, samma känsla, samma ord har funnits hos mig i snart en vecka. Att den där lilla ryckningen i hjärtat som plötsligt känns lite tyngre har återkommit. En känsla inte helt olik en rysning men som medför andra konsekvenser, andra tankar. Tankar som inte har funnits förut och som definitivt inte borde finnas nu. Dom borde aldrig finnas. Ändå kan jag inte låta bli att tänka så, hur bra det skulle kunna bli om det skulle fungera. Sällan är en tanke så främmande och samtidigt välkommen som nu. Jag kan inte låta bli att ställa mig själv frågor, låta bli att undra och låta bli att hoppas även om det är högst otroligt att det skulle gå mer än en meter i min riktning. Kanske är det dumt att riskera något, dumt att chansa. Kanske är det precis vad mitt hjärta behöver och vad jag letat. Kanske kan en tanke ändra mer än jag tror och kanske är jag inte helt fel ute. Det får tiden utvisa.

Det finns vissa saker här i livet som aldrig slutar förvåna mig. En av dessa saker är min magkänsla och hur den kan fortsätta att ge mig orimliga orosmoment. Att jag kanske inte är exakt, precis där jag skulle vilja vara är väl en sak. Men jag tycker inte för det att jag är på ett dåligt ställe. Mina tankar och känslor tycks dock inte vara helt överens och motarbetar varandra flitigt. Precis så som det ska vara, antar jag.
Jag menar, jag vet nog inte sist när jag tyckte något var helt logisk och samtidigt hade en bra magkänsla. Alltid tycks de tala mot varandra och alltid tycks de hitta på små practical jokes som på något sätt ska liva upp vardagen. Problemet är väl egentligen bara att det inte är kul. Inte ett dugg faktiskt.

Någonstans funderar jag på reklamation, men logiken berättar att det inte går. Magkänslan säger att det är dags att bromsa, sluta, ge upp. Men logiken säger "gasen i botten". Magkänslan säger att jag mår illa, vill kräkas och gråta men logiken säger att det inte behövs. Hur ska jag veta vad jag ska gå på? Vilken känsla/tanke som talar sanning. När slutar logik att vara just det och övergår till en taskig kompromiss? När ska jag sluta vara en känslomänniska som tycks oförmögen att inte agera på vad magen säger. Och när ska jag sluta att tro att det kommer funka.