Ja just nu är jag nog det. Det verkar visserligen stämma in för det mesta, men extra mycket just nu. Har svårt att sortera information, svårt att placera saker. Känner mig rastlös i mitt tänkande och stressar fram avslut som aldrig hade funnits annars. Det finns en hel del saker som brukar kunna få mig tillbaka i balans för en stund om inte annat. Det verkar inte som att det funkar just nu. Har inte läst en bok på jag vet inte hur länge, har inte haft ro att ta till mig. Kanske egentligen inte har tyckt att jag förtjänar det just nu. Försöker lyssna på en bok men har för mycket tankar. Dansar men tänker ändå, syr men tappar fokus. Tankarna är sällan otrevliga utan ganska välkomna men ibland blir det bara för mycket. Just nu är det för mycket. Ska bli skönt att jobba, har varit hemma för mycket den senaste tiden.
Saknar C, på tok för mycket. Känner mig liksom hel när hon är här och nu var det länge sedan. Vill visa henne allt nytt, allt kul. Skulle ge henne hela världen om jag kunde. Jag önskar att jag kunde det, att jag kunde ge henne allt hon behöver, allt hon vill ha.

Om du läser det här så vet att jag älskar dig. Vet att jag vill att du ska ha allt. Och framför allt, tveka aldrig att be mig om något du behöver. Jag kommer alltid att finnas här.

Then, she began to breathe, and live. And every moment took her to a place where goodbyes were hard to come by. She was in love, but not in love with someone or something, she was in love with her life. And for the first time, in a long time, everything was inspiring.

R.M Drake

Jag kommer alltid att vara svag för ord. Fina ord, hårda ord, alla ord. Egentligen hänger det väl inte så mycket på det enskilda ordet som på vilket umgänge det har. Vilka ord som finns före, efter. Vissa ord är totalt underbara som dom är. Helt perfekta i sin ensamhet. Så underbart att läsa, skriva, tänka. Att få tillgång till ord, ett privilegium. Tack.

Ja kanske är det verkligen så. Att man (läs jag) väntar på att något ska hända som aldrig sker. Och att jag glömmer mina principer och sopar dem under mattan för mina drömmar. Så länge jag får det jag alltid har drömt om så spelar priset ingen roll. Det förstår jag väl att det inte fungerar. Rent logiskt, nu när jag sitter och tänker så vet jag ju precis hur det är. Jag vet varför och jag vet på vilken bekostnad. Men det är svårt, jättesvårt, att inte blir känslomässigt engagerad. Att inte svika mig själv för att få något som, även om jag aldrig någonsin skulle ångra det, skulle gnaga på mig. Finnas där i bakhuvudet och jag skulle ha svikit mig själv.
Eller så kanske jag aldrig skulle vända mig om. Aldrig skulle tänka så. Bara ta hand om och ta till vara på det som fanns runt mig. Vem vet?

Hej. Det var länge sedan nu. Har varit i en feberdimma som inte har tillåtit
mig att varken tänka eller skriva. Har levt i en bubbla av självömkan som inte riktigt klär mig. Men nu är jag tillbaka och åter finns det hopp om morgondagen.
Märkligt hur man kan gå från någon form av klarhet till att inte veta. Att inte behöva veta. En slags ro har infunnit sig hos mig. Tror att det är en blandning av den underbara hösten som gör det så mycket lättare att andas och en tro om att det löser sig. Allt löser sig. Försöker trivas i denna allt för sällsynta ro men det är svårt. Vet inte hur jag ska vara, vem jag ska vara när det känns okej. Allt känns okej, allt är okej.
Jag är okej.