Hej. Det var länge sedan nu. Har varit i en feberdimma som inte har tillåtit
mig att varken tänka eller skriva. Har levt i en bubbla av självömkan som inte riktigt klär mig. Men nu är jag tillbaka och åter finns det hopp om morgondagen.
Märkligt hur man kan gå från någon form av klarhet till att inte veta. Att inte behöva veta. En slags ro har infunnit sig hos mig. Tror att det är en blandning av den underbara hösten som gör det så mycket lättare att andas och en tro om att det löser sig. Allt löser sig. Försöker trivas i denna allt för sällsynta ro men det är svårt. Vet inte hur jag ska vara, vem jag ska vara när det känns okej. Allt känns okej, allt är okej.
Jag är okej.