Det var länge sedan nu. Rent känslomässigt känns det som minst en evighet, kanske två. Mest tror jag att det är för alla tankar och känslor jag håller tillbaka. Orden som aldrig får bli just det, ord. Har så många meningar som redan är formulerade och som vill ut men jag biter mig i tungan. Skulle vid det här laget kunna ha en hel monolog men vet att det i sammanhanget saknar betydelse. Här är det jag som måste backa, hålla tyst och låtsas som att inget förändrats. Ändå hoppas jag någonstans på en konfrontation så allt fick komma ut. Önskar att jag kunde få släppa besvikelsen och bara ha allt sagt.

Vet dock inte hur konstruktivt och pedagogiskt det skulle vara. Kan nog inte komma med några "tips och råd" utan är med sugen på att kapa vid fotknölarna. För så dumt är det. 

Jag ber om ursäkt för att jag kräks ut massa tankar som helt saknar historia, sammanhang och fortsättning. Jag har inte mer att bjuda på i ämnet än detta. Just därför är det så skönt att låta några tankar, om än små i jämförelse, få bli till meningar. Svart på vitt. 

För övrigt käner jag mig lite velig. Har svårt att stanna upp, pausa. Svårt att backa och se mig själv. Och när jag mot förmodan gör det så kryper det i hela kroppen. Samtidigt tycker jag att det är snålt med ork vilket gör att jag mest bara jobbar och gör det som måstes. Resten av tiden är kroppen för trött för att orka med hjärnan. Rastlösheten äter upp mig sakta men säkert. 

Inser att alla mina inlägg leder till samma sak. Att jag inte vet, att jag inte litar på min känsla. Tycker att det är ganska konstigt. Jag ser ändå mig själv som en person med ganska bra självkänsla och självkännedom. Absolut inte naiv men kanske lite för drömmande. Jag kan lite om mycket och mycket om det jag tycker är intressant. Jag vet precis, och då menar jag fan precis, hur jag fungerar. Jag vet när det inte är bra, när det är dagst att göra om. Jag vet när jag hittat något som jag vill ha kvar i livet. Jag försöker att vårda mina relationer och jag värdesätter tid mer än pengar. Inget är så mycket värt som ett löfte och ärlighet varar längst. 

Så varför litar jag inte på mig själv när jag vill begära att andra ska göra det? Jag vet att man kan lita på mig, att jag ställer upp och att jag sällan säger nej. Mest för att jag inte vill säga nej, jag älskar att hjälpa till och för det mesta är det väldigt roligt. Ibland för att jag inte kan säga nej men då får jag stå mitt kast. Hur kan det då vara så svårt att lita på sina egna tankar?