Ja kanske är det verkligen så. Att man (läs jag) väntar på att något ska hända som aldrig sker. Och att jag glömmer mina principer och sopar dem under mattan för mina drömmar. Så länge jag får det jag alltid har drömt om så spelar priset ingen roll. Det förstår jag väl att det inte fungerar. Rent logiskt, nu när jag sitter och tänker så vet jag ju precis hur det är. Jag vet varför och jag vet på vilken bekostnad. Men det är svårt, jättesvårt, att inte blir känslomässigt engagerad. Att inte svika mig själv för att få något som, även om jag aldrig någonsin skulle ångra det, skulle gnaga på mig. Finnas där i bakhuvudet och jag skulle ha svikit mig själv.
Eller så kanske jag aldrig skulle vända mig om. Aldrig skulle tänka så. Bara ta hand om och ta till vara på det som fanns runt mig. Vem vet?