Funderar ofta på om benen skulle bära mig länge nog. Hur långt man skulle hinna komma innan det brast. Innan jag skulle snubbla och få skrapsår. Inte sånna där som man fick när man var liten, sommarknän, utan djupa och fulla med grus. Kan förnimma känslan, hur det skulle svida och bränna. Sådär så man aldrig tror att det ska gå över. Nog har jag snubblat förut. Nog har jag ärr som påminnelse och visst kan jag ibland dra fingrarna över dem och minnas exakt hur det kändes.
Ändå vill jag springa, så fort att lungorna vill sprängas, så fort att fötterna knappt hinner nudda marken innan jag tar nästa steg. Nästa steg i en annan riktning, i samma riktning. Eller kanske bara runt i en ring.

Kan inte låta bli att fråga mig själv om det leder någon stans. Om stegen är meningslösa och bara leder mig tillbaka eller om det faktiskt finns en ljusning. Jag vill tro det. Jag vill tror att mina tidigare rundor, bra som dåliga, har lärt mig något. Har fått mig att veta mer om mig själv. Kanske har jag rätt. Kanske har jag fel. Endast tiden kan visa mig.